Lukas: Back to Brinell - Hallpersonalen

Bowlinghallen i Nässjö var det andra hemmet under gymnasietiden, från tidig morgon (07.00) till sen kväll kunde man vara i hallen och bowla, prata eller bara umgås. Även om huvudsyftet med besöken självklart var att bowla så blev det alltid så att om man hade något ärende ner ”till stan” så svängde man alltid förbi hallen för att se att den stod kvar och att allt var ska det skulle. Efter att man fyllde 18 och man hade de där överflödiga pengarna i fickan så var det också ett ypperligt tillfälle att skänka bort dem till den där Jack Vegas maskinen bredvid drickautomaten.

 

Minnena från bowlinghallen är nästan lika många som de från boendet, med morgonträningarna på onsdagar klockan 07.00 som pricken över i:et. Man gnällde alltid på vägen till träningen, men det var mest lite för sakens skull. Det var ändå jävligt mysigt att tillsammans med kompisarna dra på sig vinterkläderna en kylig decembermorgon och gå ned till bowlinghallen för ett träningspass. För att sedan dra och käka frukost på Runnerydsskolan.

 

Hallen i Nässjö är utan tvekan av de bästa hallarna i Sverige. Det är inte för att de har CATS-tekniken, det är inte heller pga. kycklingkebaben (även om den är helt sjukt god!) och fri tillgång till ballspinner för att tvätta/fixa kloten var jävligt coolt som nyanländ 15-åring från värmlandsskogen, men det är ändå inte någonting i jämförelse med personalen i hallen.

 

Mats och/eller Lotta fanns alltid på plats när vi tränade. Lotta sprang runt lite här och var och fixade med det mesta medan Mats hade ansvaret för den bärbara telefonen. Oftast i sällskap med dagens tidning.

 

Mats

 

Mats var Nässjö bowlinghalls största pensionär. Det har dock ingenting med hans ålder att göra! Det intresse för sporten och den viljan att kolla på oss under varje träning ( nu var ju i och för sig det andra alternativet att jobba, så man kanske inte ska ta åt sig för mycket av äran...) är något som man i normala fall endast finner hos pensionärerna som inte gör så mycket annat på dagarna. Men det gjorde ju inte Mats heller.

 

Även om han spenderade hela dagarna med att kolla på när vi elever spelade bowling, så var det oftast andra saker som vi diskuterade när vi samtalade med varandra. Saker som inte alls hade med sport att göra. HV till exempel...

 

Bästa minnet jag har från Mats är en onsdagmorgon 06.55 och Mats kliver in genom dören från garaget för att låsa upp bowlinghallen för oss. Stoffe är så där drygt morgonpigg som bara Stoffe och en 5-åring som är hög på socker kan vara. ”God morgon Mats! Du ser lite trött ut?!”

 

”Försök inte att spela pigg, pojk. Ni elever har morgonträning en gång i veckan i 1-2 år, sen tar ni studenten och drar iväg och börjar era riktiga liv. Jag är fast i den här skiten. Varje onsdag år ut och år in är jag här från 07.00 och hela jävla dagen. Nu ska jag gå in och sätta mig och försöka fortsätta att sova när ni spelar bowling. Så sluta var så där jävla glad och bowla tyst idag!”

 

Lotta

 

Om Mats var ansiktet utåt för bowlinghallen så var Lotta den personen som faktiskt jobbade. Så man fick dessvärre inte tillfälle att prata lika mycket med henne som med hennes tidningsläsande-halvsovande kollega till make. Men om Peppe var den där extra-pappan på gymnasiet så var Lotta mamman! (Lilja var mer den där skrikaga gammelmormorn som man bara gillade för att man var släkt och inte riktigt hade något val...)

 

För att bli lite allvarlig för en gångs skull så ville det sig så illa en gång att jag var inblandad i en trafikolycka, detta hände inte under tiden på gymnasiet utan under året efter, men det var i Nässjö utav alla ställen. Jag körde min bil och en gymnasietjej körde sin moped, utan att gå in på detaljer så slutade det med att tjejen låg på vägen med mopeden halvt över sig. Inte en allt för allvarlig olycka dock, ingen till sjukhus och förutom lite skador på mopeden och märken på bilen så blev det inga bestående men på någon av de inblandade.

 

Jag kunde även själv köra hem tillbaka till Jönköping utan problem (det gick lite saktare än vanligt och man var lite halv-skakig givetvis, men ändå utan problem). När jag kommer hem tillbaka till lägenheten tar jag upp telefonen ur fickan och ser att jag har 4 missade samtal och 3 sms från Lotta, där hon undrar hur allting har gått och hur det är med mig! Jag trodde inte att ”vår relation” sträckte sig utanför väggarna i bowlinghallen, men att få sms/samtal från henne gjorde mig alldeles varm inombords. När man sedan ringde upp och hon avslutar samtalet med ”Du vet att du alltid kan höra av dig om det är något, vi finns här i Nässjö och åker ofta till Jönköping också om det skulle vara så”, ja då blev man nästan överrumplad av hur fantastiska människor det faktiskt finns, även i lilla Nässjö! Tack Lotta! 

 

 

 

Vi på redaktionen hade en liten diskussion om hur vi skulle dela upp framtida inlägg, och efter lite om och men så kom vi fram att vi även slänger in Ulf Sandblom i detta inlägg. Nu för tiden håller han till i Jönköping och driver stadens 3:e bästa hall. Men på vår tid var han faktiskt även tränare på bowlinggymnasiet och när vi klev in genom dörren för första gången var han även bowlinghallsföreståndare tillsammans med ovannämnda par.

 

Sandblom

 

Det har blivit många timmar där nere vid banorna tillsammans med Sandblom. Han fokuserade väldigt mycket på att vi själva måste veta vad vi håller på med, inte bara göra massa saker, förflyttningar och klotbyten, pga. att någon säger till oss det. Utan vi måste själva förstå varför, och komma på det på egen hand. Men oftast bara skakade han på huvudet när jag delade med mig av mina egna idéer och tankar kring mitt spelande.

 

Till skillnad från de flesta andra på gymnasiet så hade jag aldrig något särskilt ”tänk” bakom mitt spel. När jag började bowla sa folk att det var viktigt att hålla koll på alla siffror, det var 3-6-9, 4-7-11, 3-2-1 och jag vet inte vad allt var för något. De siffrorna jag lyckades hålla koll på var ”36-10”, skostorlek och klotvikt. I takt med att spelande utvecklades landade man tillslut på ”48-15” vilket får ses som en ganska bra, uppåtgående kurva.

 

Men räkna ribbor och sånt där har aldrig varit min starka sida. När Sandblom sa åt mig att ”sikta 2 ribbor höger” blev svaret oftast ”men vart siktade jag från början då?”. Men det starkaste minnet från Mr. Sandis är från min första (och hittills enda) riktiga seger i en seniortävling, Nattcupen i Rosenlund, Jönköping. Mer eller mindre hela klassen hade tagit sig dit och vi skulle visa alla andra vad bowlinggymnasiet gick för. Eller de andra skulle göra det, jag skulle mest försöka hålla mig vaken fram till 00.00 i alla fall.

 

Men som den HCP-spelare jag var så klarade jag mig vidare från det första gruppspelet, vilket var mer än jag hade hoppats på. Då vi inte riktigt var bekanta med bowlarna från Småland ännu så var det Sandblom som berättade för oss vilka alla var och mer eller mindre presenterade oss för dem. I 16-delsfinalen ska jag upp emot Olle Gannerud, (Bowling Arena), han såg inte mycket ut för världen men han hade precis slagit ut Kristoffer Hagelberg i gruppspelet, så det skulle nog bli en tuff match detta (Stoffe var på den tiden mycket bättre än mig, men det ordnade ju upp sig efter gymnasiet som tur var...). 

 

Lite halvkaxig då man hade gått vidare från sitt första gruppspel på seniornivå frågade man Sandblom om motståndet: ”Jag tycker väl egentligen att Stoffe är lite bättre än honom, sen att han (Stoffe) är så jävla dålig när det väl gäller gör ju att en del sådana tomtar kan gå vidare också”.

 

Även om jag borde ha känt mig ganska lugnt vid det här tillfället kände jag en oerhört press på mig helt plötsligt, ”jag kan ju inte förlora mot en tomte heller”. Hur som helst, vi går upp och kör igång. På något väldigt konstigt sätt så vill det sig inte bättre än att jag går vinnande ur den striden. Jag lyckas även knipa åt mig segern i 8-delsfinalen och majoriteten av startfältet sitter nu uppe på läktaren som åskådare. (Inklusive Stoffe och familjen Larsen, med pappa Janne i spetsen som hade lovat att skjutsa hem oss till boendet, så länge vi orkade vänta på att de (Janne/Becka) hade spelat färdigt... jo du!).

 

När även kvartsfinalen är avklarad och det är klart att jag kommer bli sämst 4:a då börjar folket på läktaren att skruva lite nyfiket på sig och fråga vem den där killen är. En 240-pundare från Värmland som ingen har varken sett eller hört om tidigare. Men stödet från ”gymnasieläktaren” var det inget fel på! Man kände sig ungefär lite som ”Karate Kid”, som lyckades skrälla och komma så långt i tävlingen så man nu hade fått andra supporters att heja på en också! 

 

Innan mitt livs första semifinal går man upp till coachen och försöker att se så häftig ut så möjligt, så folk vet att det hör till vanligheterna att man går till semifinal i alla fall. Och på ett lite halv-nonchalant sätt frågar ”Vad tycker vi om motståndet den här gången då?”.

 

Sandblom: ”Jadu, mannen där heter Thomas Pedersen. En av de bästa bowlarna i Jönköping. Han har snittat 235 under kvällen här. Det kan nog bli lite tufft det här”.

 

När de gör en film av mitt liv kommer den sekvensen att finnas med. Mitt livs första semifinal, det är jag mot världen. Jag mot de rutinerade. Klockan är ca 01.00 på natten och jag ska gå upp på banan. Jag är helt förstörd inombords och frågar mig själv om jag verkligen klarar av det här. Jag söker hjälp. Jag söker stöd. Jag får ögonkontakt med min coach. Jag hör inte vad han säger pga publikens jubel. Men jag läser på hans läppar: ”Det kan nog bli lite tufft det här”...

 

Tack coach! Uppmuntrande ord!

 

Men likt Karate Kid lyckades man ändå gå hela vägen och ta hem både äran och pokalen! Och resten är historia! (Med ”historia” menas att det var en lång tid sedan det hände och lär knappast hända inom en snar framtid igen...)

 

12 Jun 2013

© 2012 Lukasintaiwan Alla rättigheter förbehållna.

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)