Lukas: Back to Brinell - Joachim Karlsson

Till att börja med vill jag bara säga förlåt för att det inte har blivit så uppdaterat här i bloggen på ett par dagar, inte nog med att vi försöker återberätta våra bästa år här i livet, vi försöker samtidigt överträffa detta i våra nuvarande liv. Därför kan det ibland bli lite perioder där det verkliga livet kommer ikapp och man får prioritera (även om det skänker oss en hel del glädje att få dela med oss av höjdpunkterna från åren på gymnasiet!). Den här helgen har varit en sådan period. Mer om det någon annan dag.

 

 

NU är det dags att flytta fokus till grädden av grädden! Det är dags att börja skriva om årskursen som ändrade allt vad ”standard” hette och ändrade den dåvarande nedgående kulturen på bowlinggymnasiet till att återigen sätta guldkant på Nässjös stolthet!

 

Vi pratar om 80-talets sista årgång. 4/6 av oss har, (en del gör fortfarande) representerat Sveriges färger vid internationella mästerskap i Bowling. 2/6 av oss har startat en blogg för att kunna skryta om dessa andra 4...

 

Det är dags att presentera mannen som startar denna ”89:orna”-serie, det är ingen mindre än Joachim ”Joche” Karlsson!

 

Så här glad blev Joche när han fick reda på att han är först ut i denna artikel-serie.

 

 

Mitt första intryck av Joche var att han såg för jävla gammal ut. Skägget hade nästan hunnit hela vägen ut och den stilen han hade både på och utanför banan bara lyste ”18 åring” (vilken var jävligt coolt för en 15-åring ifrån Värmland). Jag måste erkänna att jag var väldigt nervös ganska lång tid efter vårt första möte. Han hade redan gjort sig ett namn i Bowlingsverige (visserligen pga av sin mamma, men ändå!). Han ingav en fruktansvärt respekt och det var inte förrän efter någon vecka som man riktigt kunde slappna av och behandla honom som ”en i mängden”.

 

På den där ”intro-dagen” då vi alla åkte till Nässjö för rundvandring introduktion, då satt vi alla, både elever och föräldrar, nere i matsalen i bowlinghallen för lite information. Men vid en av sidorna satt en annan tjej som jag inte hade sett innan. Hon presenterade sig och sa att hon redan var en elev på bowlinggymnasiet, och att hon var Joches flickvän! Inte nog med att han redan hade hunnit med att skaffa sig en flickvän (något som det skulle visa sig ta undertecknad ytterligare 4 år för...) utan hon gick redan på Bowlinggymnasiet! Sjukt coolt!

 

Med respekt för nuvarande flickvän (samt att huvudsyftet med denna blogg är att sprida glädje) så kommer detta inte att tas upp allt för ofta i detta inlägg.

 

Joche var alltså 1 av oss 4 killar som började på gymnasiet samtidigt, dessvärre kändes det lite som att det var ”Vi 3 + Joche”. Det kanske låter brutalt ärligt, men detta är inget illa menat. Vi är alla 4 fortfarande grymt bra kompisar och hänger tillsammans så fort vi alla är inom samma postnummer. Men då 3 av oss bodde tillsammans och Joche hade en flickvän på boendet så blev det inte riktigt samma grabbhäng med honom. Tyvärr!

Men på skolan och alla andra resor som gjordes både officiellt och inofficiellt under gymnasietiden var han given en plats mitt ibland oss. Och det är faktiskt från en av dessa inofficiella resorna som jag kommer dela med mig av idag.

 

Tro det eller ej, men inte ett enda bowlingklot var med på den resan. Detta var nämligen i slutet av vår gymnasietid och solen lyste över den kommande studenten. Alla andra hade tagit den klassiska studentresan och dragit utomlands för att festa. Då undertecknad inte är allt för positiv inställd till dessa typer utav pådrag och har fått sin beskärda del utav resor då varje helg under 3 år innebar 12h tåg-åkande, så stannade jag hemma. Jag kan inte exakt komma ihåg vart Hampe var vid detta tillfälle, men Thailand låter ju inte som en allt för långsökt gissning. Det har faktiskt ingen som helst betydelse, för Hampe har inte ett dugg med denna historia att göra. Det har dock Stoffe, som hade åkt hem till Olofström för att titta på när hans kusin tar studenten, och Joche Karlsson som också hade stannat kvar i Nässjö i brist på annat.

 

Så det var jag och Joche. Det var inte ofta vi två fick tillfälle att göra någonting tillsammans bara oss två. Antingen var det någon kvinnoliknande liten, nästan fastklistrad sak som skulle komma i vägen, och när inte någon av mina rumskompisar var med och störde så var det oftast flickvännen som gällde för Joche (denna gång var det dock en ny flickvän jämfört med den som vi nämnde tidigare, men som sagt. Det tar vi inte upp nu!).

 

Vid denna tidpunkt hade jag även precis tagit körkort och fått med mig bilen ned till Nässjö.  Så hur spenderar då 2 killar som snart ska ta studenten den sista tiden tillsammans i Nässjö? Enkelt! Man åker därifrån!

 

Med siktet inställt på diverse närliggande samhällen (Eksjö) satte vi oss i bilen för en liten Smålandstour (observera att det inte är någon copy-right på detta då denna händelse inträffade långt innan ”Smålandstouren” hade uppfunnits). På en parkeringsplats i utkanten av Tranås stannar vi till för att ta det lite lugnt, slappa lite till musiken och snacka lite oss grabbar emellan. Jag tror det börjar som så att jag berättar någon av alla de senaste pinsamheter som Stoffe hade gjort varav Joche frågar ”Vart är Stoffe nu förresten?”.

 

L: ”Han är i Olofström och kollar på när hans kusin tar studenten”.

J: ”Ok. Haha, det hade varit klockrent om vi hade varit där och bara ”Tja Stoffe! Hur är läget?”

L: ...

 

Bokstavligt talat 20 sekunder senare är bilen i rullning igen. Denna gång med siktet inställd på Olofström (Pappa om du läser detta så är det alltså Joche som är ansvarig för de där lite större bensinräkningarna på ditt tank-kort, du kan fakturera Joachim Karlsson Bowling AB i Tranås, så fixar ekonomichefen det!)

 

Efter ett par timmars åkande och snackande så anländer vi Olofström, Joche har haft telefonkontakt med lillebror Rasmus för att ta reda på exakt vart de är någonstans (ok, det är ju inte riktigt någon risk att man inte skulle hitta dem i lilla Olofström, men lika bra att ta det säkra före det osäkra).

 

Vi anländer det lilla ”stora torget” eller vad de nu kallade det och hittar dem relativt snabbt bland alla folk som har samlats för att kolla på studentsläpen.

 

J: Tjena Stoffe. Allt bra eller?

S: HAHA! Vad i helvete gör ni här?! Ni är ju dumma i huvet!

Efter att ha kramats och lugnat ned Stoffe-ponken lite så tar vi sikte på hans kusin (det var ju den officiella anledningen till att vi hade åkt ned dit). Efter att kusinen hade passerat börjar planeringen inför kvällens studentfest. 


S: ”Ska ni med på fest eller? Alla ska till en gård lite längre bort och festa, kom igen nu!”

Raimo (Pappa Stoffe): ”Ja, ni kan sova hos oss sen. Det är klart ni ska stanna kvar här inatt! Eller har ni några andra planer?”

 

Med tanke på att våra planer när dagen började mer eller mindre var att åka och kolla läget i Eksjö så hade vi inte riktigt kommit ikapp med planeringen ännu. Därför lät övernattningsmöjligheten som ett mycket bra alternativ!

 

När folket hade lämnat det lilla ”stora torget” var det också dags för att oss dra oss vidare till Stoffes kusin för att fira henne och träffa resterande delar utav Hagelberg-ätten. Beskrivningen var glasklar: ”Åk ut på stora vägen, vid kyrkan tar ni höger. Sen efter en liten stund kommer det komma en liten sjö, strax efter den sjön svänger ni vänster, sen fortsätter vägen en liten bit upp i skogen. Sen är ni framme”.

 

Nu visade det sig att Olofström faktiskt är lite större än vad vi först trodde. Det fanns nämligen 2 små sjöar i detta lilla samhälle ( i efterhand fick vi reda på att den lilla dammen/ån som vi antog var Olofströms motsvarighet till ”sjö” inte riktigt var korrekt), och efter båda dessa sjöar kunde man svänga vänster. Och man kunde även fortsätta en liten bit. Det var precis vad vi gjorde, tills det att vi hamnade vid en fotbollsplan och en återvändsgränd. Efter en liten stund hittade vi dock ett litet tecken på civilisation då vi fick syn på en ifrån urbefolkningen. Vi frågade om han visste om det fanns någon studentfest i närheten, och det gjorde det. Han frågade oss sedan vad namnet på personen som hade tagit studenten var, ”Stoffes kusin” blev svaret. ”Ja, men då har ni kommit rätt. Det är lite längre upp på den här vägen bara. "

 

Det som urbefolkningen i de här delarna av Sverige refererar till som ”väg” är vad övriga delarna av landet refererar till ”nej, jag skulle inte tro det...”.

 

Nu visade det sig också att alla personer i Olofström har 2 saker gemensamt, de jobbar allihop på Volvo och är Stoffes kusiner. De har i alla fall en kusin som heter Kristoffer. Vi insåg dock ganska snabbt att det var fel studentfest vi hade hamnat på, dels för att vi inte såg till Stoffe, men även för att vi ringde till honom för att få det bekräftat.

 

Efter lite om och men hamnade vi tillslut på rätt ställe, inte för att några kände igenom oss där heller, men när vi sa namnet Hagelberg leddes vi snabbt in i köket där både tårta och dricka hade serverats! Efter en stund dyker även Stoffe upp i minglet och vi känner oss inte längre som 2 nykläckta fågelungar som undrar vad i helvete det är som händer. Dock var det nog precis detta som alla andra undrade när vi klev in i våra shorts och slappa t-shirts när alla andra körde med finskjortor och kavaj. Men vi var ju som sagt bara på väg till Eksjö.

 

Eksjö eller Olofström, hur som helst så var det en helt underbar resa och även om detta var en av de få gångerna jag fick ge mig ut på äventyr ensam tillsammans med Joche så var det definitivt inte den sista!

 

17 Jun 2013

© 2012 Lukasintaiwan Alla rättigheter förbehållna.

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)